SM-GULD!

Jag gör alltid mitt bästa när det är tävling, men jag tror inte alltid att jag kommer att vinna. Det vore naivt och lite för "självgott". Blir ju drabbad ganska hårt om man sen inte står där med segern.
I helgen avgjordes SM. Detta trodde jag definitivt inte att jag skulle vinna. Jag har tränat riktigt bra i vinter men mina riktigt dåliga knä har stoppat mig för att köra de högkvalitativa pass som man behöver för att toppa formen. Således gick jag in med inställningen att jag skulle klara en tredje plats. Detta särskilt eftersom jag fick stryk i Försvarsmaktsmästerskapet (FMM) i militär femkamp för tre veckor, något som gav ett lite sargat självförtroende men också ett jävlaranamma att ge järnet under SM-helgen på mitt hemförband: Södra skånska regementet.

Vi började med skyttet. På sköt jag 95 + 96 vilket är riktigt bra. Träningen har dessutom gått riktigt bra sedan dess så jag hade stora förväntningar på denna gren. Jag var oerhört nervös och för första gången på länge fick jag påtagliga pulsgenomslag från hjärta via arm och vapenrem till vapen. Inte bra. Jag fick slita med all min rutin för att tvinga in mina skott mot 10:an och det blev ganska bra: 96 på precisionsskyttet vilket jag var nöjd med. Sedan var det dags för det lite mer lotteribetonade snabbskyttet (10 skott på 1 minut jmf med precision: 10 skott på 10 minuter). Serien kändes halvtaskig och när vi lyfte på locket till monitorn vart jag besviken: 87 poäng. Detta gav mig en totalsumma på 183 poäng och jag såg nu orosmolnen vid horisonten som medförde ett medaljregn utan en guldmedalj. Mina två huvudkonkurrenter sköt dock inte "sina livs serier" de heller.

Nåja, då får man springa snabbare på hinderbanan. Problemet är att jag inte kan träna på hinderbanan p.g.a. mina knä. Det medför för mycket smärta, en smärta jag måste spara till andra pass och tävlingar. Under uppvärmningen var jag inte lika nervös som jag brukar, jag kan inte ge mer än järnet och det är mina hemmabana. Jag hade ett rent överjävligt publikstöd med halva släkten, kollegor och träningskamrater på plats. Motståndet hette Fredrik och är från Danmark. Vi har tidigare presterat jämnt på hinderbana så jag visste det skulle bli tufft. På första raksträckan har jag en mycket väl inarbetad stegrutin så precis som väntat låg jag först in i första kurvan. Detta var för mig en ytterkurva så Fredrik kom nästan helt ikapp men hela kommande raksträcka höll jag en halv sekunds avstånd. Sen var det min tur att ha innerkurva precis innan vi sprang förbi publiken. Jag känner stödet när jag springer förbi, jag är grymt tacksam för detta, och fast mjölksyran står mig upp i öronen håller jag bra driv i steget och lyckas komma i mål på tiden 2:37,8 vilket är det snabbaste jag gjord på denna bana. Riktigt nöjd. Stort tack till min storasyster som har en röstkapacitet över det vanliga vilket medför att man nästan flyger fram. Film förbi publiken kommer nedan:

Efter hinderbanan har jag övertagit den individuella ledningen, även om mina två största konkurrenter närmat sig. Särskilt Cimmie gjorde en finfin insats som på sitt första riktiga lopp på flera år presterade tiden 2:26.0

Lördagkvällen medförde simhinderbana. Platsen var Orebadet i Sjöbo och vädret var helt gyldene. Det kändes bra på insimningen även om knäna protesterade efter hinderbanan. Jag nötte under FMM in en ny teknik på bordet, en teknik som på sikt kommer bli snabbare än den jag haft innan. På FMM kände jag också att jag nått till en platå i min simning varför jag, något chansaktigt, valde att köra den nya tekniken. Chansningen gick hem, ty trots en liten miss i inledningen av loppet simmade jag på en för mig bra tid: 29,7 sekunder. (Film kommer längre fram).

Efter simningen ledde jag med 5,5 respektive 6,5 poäng. Det är skitlite. Det är lika många sekunder på 8 kilometers löpning, alltså i stort sett ingenting. Och med stor respekt för mina två närmsta konkurrenters förmåga till att springa fort så visste vi alla att det var på handgranatskastningen det skulle avgöras. Vi körde förbi denna plats både på vägen till och från simningen och jag och Cimmie som är mycket goda vänner trots att vi är konkurrenter var helt överens om att det precis som 2012 och 2013 skulle komma att avgöras på denna nervpåfrestande gren.

Nattsömnen var god och jag vaknade på söndagen med en sliten men bra känsla i kroppen. Inkastningen kändes sådär, vilket dock inte behöver betyda nåt, och strax var det dags för tävling. Förra året på SM drog jag längsta strået genom att kasta 15 av 16 granater i innersta ringen och sen kasta 49 meter i längd. Mer om denna uträkning en annan gång. Precis som förra året hände det nåt när jag gick in i båset. SM är för mig den viktigaste tävlingen, ty denna har jag chans att vinna, till skillnad från ett VM. Jag SKÄRPER MIG (med stora bokstäver). De 11 första granaterna nådde exakt sitt mål av de fem sista nådde två den innersta ringen. Jag kastade således 13/16 granater i innersta ringen, de tre andra i yttersta ringen. Inga helbom. Längden blev 52 meter (fullt godkänt) och jag uppnådde min näst bästa serie karriären. Bra Danne. Mina två främsta konkurrenters resultat ska jag inte göra nåt större utlägg om men uppenbarligen var de mer tagna av stundens allvar och en stor sanning i idrotten är att "andras misslyckande är min framgång".

Plötsligt var försprånget uppe i nästan två minuter, och det har nog aldrig någon femkampare sprungit in på mig ens på VM.

I 30 grader var det sedan dags för 8 kilometer löpning på en ganska elak bana. Jag hade strategin klar för mig: Öppna hårt (för att de andra inte ska känna att de tar in) men bränn dig inte. Jag presterade på min i dagsläget maximala förmåga och sprang på ungefär 28:59. Cimmie sprang på 28:05 ungefär, Konstantin tappade efter ett par varv och således var SM-guldet i hamn.

Mycket känslor såklart, även för en sån som mig, och detta är det skönaste guldet hittills. Både för att jag slitit nåt fruktansvärt under uppbyggnadssäsongen och för att det varit så knackigt under tävlingssäsongen hittills. Dessutom är (snart) ett par av de andra femkamparna kända från TV och jag tävlade för min hemmapublik på mina hemmabanor. Detta medför både press men också motivation och vilja.

Värt att nämna är att min brorsdotter, Saga, lyckades knipa segern i flickor 11 (Hon är själv 10). Vi har tränat en del hinderbana och löpning tillsammans och jag blir oerhört stolt över henne när hon disponerar loppen som hon gör. Hinderbanan genomfördes på 3:10 (personligt rekord med ungefär en minut) och 2 kilometer löpning genomfördes på 10:01 (!). Att springa 2 kilometer på denna tid rekommenderar jag alla att försöka med. Det är inte helt enkelt=)

Bilder kommer nedan. Resultat finns på http://iof2.idrottonline.se/SvenskaMangkampsforbundet/Arbetsrum/Militarfemkamp och lite mer bilder kommer så fort det blir tillgängligt.

Heja Skåne!

Upploppsrakan

Knappt svullna ådror på rakade ben

Efter extra bra resultat brukar jag sockerchocka mig. På ALLVAR.

Trea i internationella klassen efter Trond och Nedim från Norge respektive Danmark.

Prispallen i flickor 11: Victoria (t.v.) och Saga.

Prispallen i män seniorer. Konstantin Avramidis kunde tyvärr inte deltaga vid prisutdelningen.

Fallskärmsjägaren visar sin förmåga i att bära tungt.

Militär femkamp, en sport som prövar alla förmågor hos en människa.

Lagsilver blev det tillsammans med Sven och Konstantin. Grattis Halmstad Garnisons IF till vinsten som ni tar med hem till ert anrika förband. Ni visade stor förbandsanda.

SuperSaga och DunderDanne. Över min brorsdotter är farbror Daniel mycket stolt.