Så är det äntligen klart

Igår fick jag gjort det som jag väntat på i över ett år och haft ett behov av massor med år: ultraljudssklerosering.

För er som inte begriper så invecklade ord så handlar det om att ta död på de blodkärl som växt in i mina knän p.g.a. hastig tillväxt i nedre tonåren samt, såklart, påtagligt tränande med tämligen påtaglig kroppsvikt samt långa hävstänger eftersom jag är ganska lång. Dessutom insåg jag inte vikten av att träna ben förrän jag var nästan 25 år gammal.

Den gångna säsongen har ju varit ganska smärtsam, särskilt efter hårdare löppass. Hinderbana har inte alls gått att träna och det enda som har gjort att jag kunnat genomföra tävlingar är adrenalin och mjölksyra som överlag har varit starkare stimulatorer än smärtan. Det närmsta dygnet efter har dock varit riktigt jävligt där jag bara kunnat gå ner för trappor genom att gå på skrå.

Jag passade på att ta en ordentlig orienteringsrunda innan ingreppet (jag vill inte kalla det operation eftersom jag inte blev skuren i). Sen åkt jag in till Lund och röntgen där doktor Christian m.fl. mötte upp. Detta är det enda stället i Skåne man kan göra detta ingrepp på så jag är egentligen glad att det gått så fort från dess att jag kom till rätt instans nämligen Idrottsmedicinskt centrum.


Såhär såg min vänstra patellarsena ut inna ingreppet. Den högra hade ett snarlikt mönster.

De färgglada områdena ni ser på bilden ovan är blodkärl som under många år växt in i mina knä. En sena i sig har inga nerver och således kan man inte ha ont i själva senan, men kroniska inflammationer gör att det till sist växer in blodkärl som för med sig nerver vilket innebär att man har ont över tiden.

 

Högraste handen håller i ultraljudsapparaten. Mittenhanden för in sprutan. Vänsterhanden släpper på skleroseringsmedlet när man hittat rätt.

 Efter att jag tagit av mig lite på underkroppen och blivit rejält desinficerad började läkarna med att med hjälp av ultraljud lokalisera blodkärlen. När detta var gjort så skulle sprutan föras in. Jag såg framför mig en spruta av den storleken som man för in i armvecket men nej, den var jättetjock. "Det kommer kännas lite" sade doktorn. "Kommer det göra ont?" frågade jag. "Det kan man säga" svarade doktorn. Jag lutade mig tillbaka för att inte se när de körde in detta tortyrinstrument i mina redan ömma knä. "Ni sticks det lite" sade doktorn. Och det gjorde det. Jävlar i havet vad ont det gjorde. Efter några minuter började jag svettas våldsamt, må dåligt och se stjärnor framför ögonen. Så försvann jag bort en stund. "Ska vi fortsätta?" frågade doktorn. Eftersom det gjorde så jävla ont ville jag inte åka dit igen, jag hade ju isåfall varit tvungen att göra andra knäet ändå så svaret på frågan blev "Ja, framåt". Precis då vart vi klara med högerknäet och vänsterknäet gick faktiskt mycket smidigare, kanske för att jag vant mig vid smärtan.



Sekunder innan avsvimning. T-shirten som varit helt torr blev snabbt genomsvettig.

Nu undrar ni säkert varför jag inte valt att bli bedövad. Svaret är enkelt: valet fanns inte. Eftersom man vill lokalisera blodkärlen går det tydligen inte att lokalbedöva eftersom kärlen då drar ihop sig.


Höger patellarsena efter ingreppet.

Efter ingreppet var jag bedövad och öm men kunde ändå köra bil hem. Jag tröstade mig med ett par choklad och sen målade jag kvällen igenom. Det blir en vecka utan underkroppsträning. Ingen större fara eftersom jag behöver denna vila efter säsongen.

Idag, drygt ett dygn efter, har jag målat hela lägenheten. Bedövningen har släppt och svullnaden börjat lätta. En konstig känsla infann sig vid något så vardagligt som när jag reste mig från sittande till stående efter ett toalettbesök. Det gjorde inte ont. Det har det gjort i flera år. Ibland väldigt lite ont, ibland mycket ont men idag kändes det inget alls.

Det är svårt att säga i vilken omfattning det kommer att bli bra, men det har definitivt blivit bättre och efter vila och rehab ska jag se till att komma i bättre form än någonsin.

Ha en trevlig helg=)