Här kommer ett lite längre inlägg med lite reflektioner från Europacup i militär femkamp i Österrike.
Europacup i Wiener Neustadt, Österrike
Sedan och inklusive 2009 har jag årligen deltagit i denna tävling som genomförs på Theresianische Militär Akademie. Banorna och förutsättningar är alltid de bästa möjliga om man vill prestera, det finns således ingenting att skylla på och inga ursäkter att inte göra sitt bästa.
Resan på måndag och träningsdagen på tisdag gick bra. Av förklarliga skäl tar jag det lite lugnare på hinderbanan i syfte att spara mig till tävlingen dagen efter. Jag var dessutom lite småsliten efter fredagens terränglöpningstävling samt söndagens triathlondebut.
Detta påverkade dock inte skyttet, som ju inte är en särskilt fysisk idrott. Avståndet var 200 meter istället för de 300 meter som vi skjutit på under mina två senaste tävlingar (VM och SM). Jag hade en positiv känsla i kroppen efter SM då jag sköt nytt personligt rekord på 300 meter (192 av 200) och när jag la mig på skjutvallen kändes det helt rätt. Det blåste lite, nästan så att jag tog av mitt värmeband, men i övrigt var förutsättningarna gyldene avseende sol, skjutplats och allmän atmosfär. Inskjutningen gick bra men precisionsserien inleddes med en halvdassig 9:a. Jag kände dock var den skulle ta så inför nästa skott skruvade jag ingenting. [Skruva = kompensera på siktet om ditt vapen inte ligger rätt]. Följde gjorde 9 stycken 10:or där inget skott var helt dåligt och 3-4 av 10:orna kände jag redan innan jag tryckte av att de skulle träffa mitt i. Snabbserien sen inleddes med en 9:a trots att första skottet ska vara det lättaste men sedan följde även här 9 stycken 10:or där de flesta kändes bra men 2-3 stycken var lite lotto. Således hade jag stolpe in, precis som på SM och totalsumman blev 99+99=198 av 200 möjliga. Detta var ett nytt personligt rekord och räckte till grenseger (om än delad med två andra). En annan intressant detalj är att jag under min sjunde och åttonde säsong har slagit personligt rekord i skytte tre gånger i rad utan att ha tränat däremellan. Här kommer lite slutsatser och inte bara en massa tomt babbel där jag repeterar vad som skett:
VM i Sydkorea: 188 av 200. I slutet på säsongen kände jag bara avslappning och ingen press att prestera något. Jag hade lite tur i mitt heat att det var helt vindstilla och lite stolpe in på precisions-serien och lite stolpe ut på snabbserien.
SM på P7: 192 av 200. Efter genomförd utlandstjänst är man ofta mentalt tömd. Man uppfattas av sin omgivning som lite disträ, frånvarande och allmänt trött. FN-insatsen i Mali var min tredje insats så jag visste att dessa påföljder på psyket skulle ske. Likaså var min familj och mina närmaste vänner fullt införstådda varför det inte var "jobbigt" och nu någon månad senare är alla symptom läkta; precis som efter ett träningspass med kroppen måste man återhämta när man gått tungt mentalt ett längre tag. Allt ont för nåt gott med sig, vid skytte är man helt känslolös så kort inpå en insats (jag har upplevt detta tidigare) och detta medför att man inte bli nervös utan så länge skyttet sitter i ryggmärgen rent mekaniskt och vinnarinstinkten finns kvar (det kommer vara det sista som lämnar mig innan jag dör) så är det inga bekymmer att skjuta.
Europacupen: Jag försökte här framkalla känslan från SM och det gick till del. Det handlar om att ställa in sig i sitt tomrum där det enda som finns i hjärnan är höger pekfinger och pricken 200 meter längre fram. Så länge övrigt sitter i muskelminnet och ens utrustning är anpassad som den ska så är det inga större bekymmer att göra en bra insats på denna sortens skytte.
Hinderbanan som var onsdagens andra gren medförde ett ganska väntat resultat: strax över 2 minuter och 40 sekunder närmare bestämt 2:43,9. Tekniskt och syreupptagningsmässigt kändes det bra men det som saknas är spänsten; något som jag tränar lite/ingenting med tanke på knäna. Definitivt hade jag kunnat lägga något pass mer på hinderbanan och tränat de hinder som inte medför höga landningar men det är lite träligt att åka till hinderbanan och inte kunnat göra sitt bästa. Inget mer finns att säga om denna gren, tränar man inte blir man inte bättre.
Inför löpningen låg jag på en 37:e plats. Temperaturen vid start var 30 grader i skuggan vilket de flesta uppfattar som bastu, särskilt när man är från norden där sommaren har varit riktigt usel. För mig som varit en stor del av min tid i Afrika var det inte alls lika farligt så här hade jag en klar fördel. På en ganska jobbig bana där man inte får hjälp av underlag eller kupering sprang jag 8 kilometer på 28:10. Detta är inte jämförbart med tidigare år då banan har haft en annan sträckning men jag blev 22:a av 87 deltagare i löpningen och detta medförde att jag totalt klättrade till en 29:e plats totalt och 19:e plats i Europa där min tidigare bästa placering är 17:e.
Slutsatserna är att försöka träna mer explosivitet inom vad kroppen håller och även kasta lite mer för att vara trygg i denna gren. Löpning och skytte kommer fixa sig med tanke på att jag kör mycket simning och tillräckligt mycket intervaller i löpning.
Senare under dagen ska försöka lägga upp ett litet inlägg ifrån söndagens triathlon i Åhus.
Håll till godo
/Daniel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar