Jag hade känt mig stark och fin veckorna innan även om jag inte hittat "studset" i hinderbanan. I övrigt hade jag kastat fint på träning, simmat bra främst i öppet vatten och även bitit ihop ordentligt och kört tuffa intervaller.
Tävlingen började dock på mediokraste möjligaste vis. Under träningsdagen (tisdag) hade allt känts som vanligt på skyttet; det blev i huvudsak 10:or med nån enstaka 9:a då jag slarvade med avfyrningen eller det kom en rejäl vindpust. Under tävlingsdagen var det annorlunda. Inskjutningen medförde att jag inte riktigt "kom in" i 10:a och det var ett fasligt kämpande med att skruva än höger, än vänster. Detta kämpande avspeglade sig på tävlingen där jag låg och sköt tre bra 9:or till vänster omedelbart följt av en bra 9:a till höger utan att jag egentligen kände skottena. Plötsligt damp det in nån 10:a men sen var man ute och spettade loss 9:or igen. Totalt fick jag 93 poäng på precisionsskyttet, vilket inte är jättebra ens på 300 meter utan snarare lite lusigt. Snabbskyttet blev sen riktigt dåligt där jag faktiskt inte hade en enda tia utan låg lågt med alla skott. Hela skyttemomentet medförde 178 poäng, vilket är det sämsta jag skjutit sen VM 2012 då min pipa var slutskjuten. Flera andra normalt dugliga skyttar låg på liknande resultat och endast ett fåtal låg över 190 poäng vilket får en att göra kopplingar till NM 2010 på Karlberg då tavlorna var inverterade. Nåja, det var, antagligen, lika för de flesta så det var bara att släppa. Kanske var det vindar som man inte kände av eller så hade jag helt enkelt en dålig tag. Nya tag i denna, en av mina bästa grenar, på World Games.
Hinderbanan avspeglade den insats jag gjort på denna gren under sommaren. Jag skyller som vanligt på dåliga knän som förhindrat mig att träna landningar på ett effektivt sätt. En liten tvekan på raka balansen gjorde att min tid blev ytterligare dålig jämfört med i Österrike för en dryg månad sedan och klockan stannade på 2:46,0 och bättre än så är jag väl egentligen inte värd. Efter dag ett låg jag på 20:e plats, inte jättebra...
Under min tid i det öppna vattnet har jag försökt jobba lite med bensparkar. Mest i syfte att försöka hitta genvägar att hålla mig varm men det jag har märkt är att man tar 18 armtag på 25 meter istället för 22 - 24 armtag om man lappar på en ordentlig benspark. Detta var också mitt mål på simhinderbanan: det skulle klappas på med benspark och i övrigt bara ligga på bra timing till hindrena. Sagt och gjort; med tekniska detaljer att förbättra tog jag mig in på 28,7, min nästa bästa tid någonsin, endast överträffat av mitt lopp i Brasilien 2013 då allt klaffade hundra procent och ledde till tiden 28,3. Således var jag nöjd efter denna gren. Efter simningen klättrade jag till 18:e plats.
Kastningen har jag jobbat en del med den senaste månaden. Nästan två pass i veckan och ganska ambitiös rörlighetsträning har gjort mig säkrare på alla distanser. Självklart vad jag nervös när jag klev in i båset men djupt inne fanns ett självförtroende som medförde en stabil kastning med 128 poäng på precisionsdelen. Detta innebär att man kastar 14 granater i innersta ring, 2 i yttre ring och 0 helbommar. Med ett längdkast på 54,3 meter blev detta ett nytt personligt rekord i totalpoäng och en femteplats i grenen. Jag klättrade nu till 11:e plats.
Löpningen har som bekant gått framåt sen jag kom hem från Afrika. Banan var utmanande med fyra varv på en emellanåt mycket kuperad 2-kilometersbana. Denna bana saknade dock skarpa kurvor och hade flera partier som man kunde sträcka ut på. Jag gick ut med målsättningen att hålla 3:25 minuter per kilometer och eventuellt kunna nå en tid ner mot 27:30 om det kändes bra. Jag märkte dock ganska tidigt att riktigt så fort skulle jag inte mäkta med och jag lade mig istället på 3:30-tempo. Förutom en liten fartminskning i slutet på 3:e varvet höll detta bra och jag kom i mål på tiden 27:54, vilket är årsbästa och medförde en 6:e plats i grenen och en klättring till 6:e plats totalt.
Jag är nöjd till mycket nöjd med insats överlag. De tre sista grenarna är på toppen av min kapacitet, skyttet glömmer jag och hinderbanan avspeglar min insats. Efter NM (det är ju trots allt över en vecka sen det avgjordes) har jag faktiskt orkat med ett gediget hinderbanepass samt lite spänsthopp. Knäna känns inte lika jävliga, det sjuka är att jag inte vet varför... Är det cyklingen? Kanske, man får starka lår av att ta sig fram på "Stålhingsten" av karbon. Är det Open Water-simningen? Antagligen inte, men vem vet. Kanske är det skleroseringen och den gedigna rehaben i Afrika som börjar betala av sig.
Nåja, nu är det fullt fokus mot Military World Games i Sydkorea i början av oktober med ett par stopp på vägen, mer om det i nästa inlägg=)
Håll till godo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar