Hallå där.
Vad som kanske blir det sista inlägget på ett tag börjar nu, men blir inte särskilt långt. Anledningen är att jag inte tränat särskilt mycket.
Det blev ett bra gympass på måndagen följt av kvalitativa dubbelpass inkl. simning på tisdagen. På onsdagen skulle jag och min gode vän James återigen ge oss på det som inte blev hundra procent bra under mellandagarna: Crossfit. Tydligen är inte detta nåt för mig för i början på varv två av tio på ett antal övningar ådrog jag mig ett ryggskott. I skrivande stund har det blivit mycket bättre men den planerade temporära flytten av böcker och massa annat tog evinnerligt mycket längre tid med ett ryggskott varför jag inte ens haft tid att träna. Igår blev det dock lite triceps och benböj.
Nåja, nu väntar uppdrag i fjärran land. Lovar att skriva om jag kan.
Kör hårt, särskilt eftersom jag kanske inte kommer kunna det=)
I dunderform
2015-02-11
Vecka 6 - Lite mindre lätt nystart
Tjenare.
I torsdags togs stygnen i min käft och det var en otrolig lättnad. Jag tog min sista värktablett vid 1100 under denna dag och det är en vansinnig befrielse att slippa medikamenter efter att ha använt dem i en månad. Trots att det i slutet bara handlade om enstaka Ipren per dag så känns det en väldig skillnad när man tränar, jag hatar i allmänhet att gå på tabletter, man måste komma åt det som framkallar smärtan i stället. Motverka smärtan tidigt, lindra den inte när den väl är där=)
Nåja, fast jag nu känner mig återställd så är det inte bara att gasa på som tidigare. 20 november gjorde jag ett ingrepp i knät som föranledde vila, om än planerad och åtgärdstagen sådan. 28:e december körde jag dubbelpass senast och det var nog också då jag kände att något var tokigt i min kropp innan jag sen drog visdomstanden. Detta ger för handen att jag inte tränat ordentligt på nästan två månader. En omedelbar återgång till för mig normal träningsintensitet kommer göra mig skadad eller sjuk, något som är mycket olämpligt i dagsläget. Så en smart och disciplinerad stegring kommer följa=)
Något som är gott med att inte göra högintensiva pass utan bara vara på gymmet och lyfta vikter är att man blir väldigt stark i vissa övningar. Bänkpress har jag väl egentligen inte tränat på två-tre år mer än enstaka set fast nu har det blivit fyra-fem pass sedan det stod klart att jag inte fick träna högintensivt. Sist jag lyfte 130 kilo var i Afghanistan 2011 när jag vägde 97 kilo. Nu väger jag ungefär 88 men tack vare bålträning, simning och funktionell styrka är jag åter i fin bänk-form=P Nedan följer en video på söndagens 130-kilos lyft. Tackar soldat Engdahl för tekniktipsen och passning vid aktuellt lyft, utan detta muskedunder som gjort över 200 kilo hade min framgång inte varit möjlig. Jag vill dock reservera mig för att även om det är coolt med bänkpress är det en ganska dålig övning om man vill bli femkampare/löpare/friidrottare. Överlag. Ursäkta bildkvalitén.
Veckan i övrigt har medfört arbete på annat ort. På helgen tjänstgjorde jag vid hemförbandet. Eftersom det var sista passet, på ett tag, med mina kära soldater som jag är så stolt över efter deras framgångar i fysisk träning och skytte passade jag på att göra 7 kilo chokladbollar efter gammalt Skurups-recept. 10 personer åt 7 kilo chokladbollar på under 24 timmar. STOLT OFFICER!
Söndagen medförde lite skjutträning i strålande solsken. Skytte är bra terapi för hjärnan och ett bra sätt att öva koncentrationsförmågan. Dessutom är det inte helt dödfött att bära full utrustning på c:a 15 kilo under några timmars tid utomhus. Det bränner kalorier.
Nu har jag några dagar kvar på svensk mark att träna det jag inte kan träna om en vecka så det blir lite simning och högintensiv cirkelträning med min bäste träningskamrat James innan jag drar på annat uppdrag. Förhoppningsvis kan jag hålla denna blogg vid liv men vänligen ha överinseende ifall jag inte kan uppdatera ens lika frekvent som jag gjort på senare tid.
Ni som hängt med ett tag på bloggen vet att jag tycker det är mycket viktigt med vila en dag i veckan men den här är ändå lite kul=)
I torsdags togs stygnen i min käft och det var en otrolig lättnad. Jag tog min sista värktablett vid 1100 under denna dag och det är en vansinnig befrielse att slippa medikamenter efter att ha använt dem i en månad. Trots att det i slutet bara handlade om enstaka Ipren per dag så känns det en väldig skillnad när man tränar, jag hatar i allmänhet att gå på tabletter, man måste komma åt det som framkallar smärtan i stället. Motverka smärtan tidigt, lindra den inte när den väl är där=)
Nåja, fast jag nu känner mig återställd så är det inte bara att gasa på som tidigare. 20 november gjorde jag ett ingrepp i knät som föranledde vila, om än planerad och åtgärdstagen sådan. 28:e december körde jag dubbelpass senast och det var nog också då jag kände att något var tokigt i min kropp innan jag sen drog visdomstanden. Detta ger för handen att jag inte tränat ordentligt på nästan två månader. En omedelbar återgång till för mig normal träningsintensitet kommer göra mig skadad eller sjuk, något som är mycket olämpligt i dagsläget. Så en smart och disciplinerad stegring kommer följa=)
Något som är gott med att inte göra högintensiva pass utan bara vara på gymmet och lyfta vikter är att man blir väldigt stark i vissa övningar. Bänkpress har jag väl egentligen inte tränat på två-tre år mer än enstaka set fast nu har det blivit fyra-fem pass sedan det stod klart att jag inte fick träna högintensivt. Sist jag lyfte 130 kilo var i Afghanistan 2011 när jag vägde 97 kilo. Nu väger jag ungefär 88 men tack vare bålträning, simning och funktionell styrka är jag åter i fin bänk-form=P Nedan följer en video på söndagens 130-kilos lyft. Tackar soldat Engdahl för tekniktipsen och passning vid aktuellt lyft, utan detta muskedunder som gjort över 200 kilo hade min framgång inte varit möjlig. Jag vill dock reservera mig för att även om det är coolt med bänkpress är det en ganska dålig övning om man vill bli femkampare/löpare/friidrottare. Överlag. Ursäkta bildkvalitén.
Veckan i övrigt har medfört arbete på annat ort. På helgen tjänstgjorde jag vid hemförbandet. Eftersom det var sista passet, på ett tag, med mina kära soldater som jag är så stolt över efter deras framgångar i fysisk träning och skytte passade jag på att göra 7 kilo chokladbollar efter gammalt Skurups-recept. 10 personer åt 7 kilo chokladbollar på under 24 timmar. STOLT OFFICER!
Söndagen medförde lite skjutträning i strålande solsken. Skytte är bra terapi för hjärnan och ett bra sätt att öva koncentrationsförmågan. Dessutom är det inte helt dödfött att bära full utrustning på c:a 15 kilo under några timmars tid utomhus. Det bränner kalorier.
Nu har jag några dagar kvar på svensk mark att träna det jag inte kan träna om en vecka så det blir lite simning och högintensiv cirkelträning med min bäste träningskamrat James innan jag drar på annat uppdrag. Förhoppningsvis kan jag hålla denna blogg vid liv men vänligen ha överinseende ifall jag inte kan uppdatera ens lika frekvent som jag gjort på senare tid.
Ni som hängt med ett tag på bloggen vet att jag tycker det är mycket viktigt med vila en dag i veckan men den här är ändå lite kul=)
Bästa hälsningar
Daniel
2015-02-02
Vecka 5 - återhämtning och lätt nystart
Hej.
Läkprocessen har förflutit sakta men säkert. Under torsdagen gick jag av min sista penicillinkur och hittills har jag inte blivit drabbad av någon infektion i det opererade området.
Redan onsdag/torsdag började jag känna mig bra och på fredagen körde jag mitt första dubbelpass sen mellandagarna. Det var dock mycket lätta dubbelpass eftersom det är otroligt viktigt att inte gasa igång nu, särskilt när man precis gått av en penicillinkur, för då tror jag att sjukdomar och besvär kommer som ett brev på posten.
Lördagen och söndagen vilade jag mig därför från träning utom promenad för att starta innevarande vecka med ett lagom entimmespass på gymmet.
Sjukgymnasten besöktes i onsdags. Tydligen går läkprocessen för knäna också helt enligt plan och jag är helt återställd efter ingreppet, skleroseringen, i november.
Men.... Det var ett jättestort "men". Helt utanför min påverkbara sfär har jag fått förkalkningar i anslutning till knäskålen. Detta hade sjukgymnasten tydligen sett på ultraljudsbilderna. Även om jag studerat en del idrottsmedicin så har jag aldrig hört talas om detta fenomen så det kom verkligen som en blixt från klar himmel... Det är inte framkallat av träning, enligt sjukgymnasten, och det är helt random hur det kommer att påverka av den ytterligare tunga rehabperiod som jag nu går in i innan jag får börja springa igen om en månad.
Så nu är det bara att hålla tummarna. Rehaben kör jag hårt på men utöver det är det viktigare att läka ihop käften. Snart väntar viktigare uppdrag än min träning, även om jag alltid ser till att skapa mig tid för denna. Jag återkommer om ett par veckor med vad jag ska hitta på.
Givetvis återkommer jag redan efter innevarande vecka med hur allt har fortlöpt.
Bästa hälsningar
Läkprocessen har förflutit sakta men säkert. Under torsdagen gick jag av min sista penicillinkur och hittills har jag inte blivit drabbad av någon infektion i det opererade området.
Redan onsdag/torsdag började jag känna mig bra och på fredagen körde jag mitt första dubbelpass sen mellandagarna. Det var dock mycket lätta dubbelpass eftersom det är otroligt viktigt att inte gasa igång nu, särskilt när man precis gått av en penicillinkur, för då tror jag att sjukdomar och besvär kommer som ett brev på posten.
Lördagen och söndagen vilade jag mig därför från träning utom promenad för att starta innevarande vecka med ett lagom entimmespass på gymmet.
Sjukgymnasten besöktes i onsdags. Tydligen går läkprocessen för knäna också helt enligt plan och jag är helt återställd efter ingreppet, skleroseringen, i november.
Men.... Det var ett jättestort "men". Helt utanför min påverkbara sfär har jag fått förkalkningar i anslutning till knäskålen. Detta hade sjukgymnasten tydligen sett på ultraljudsbilderna. Även om jag studerat en del idrottsmedicin så har jag aldrig hört talas om detta fenomen så det kom verkligen som en blixt från klar himmel... Det är inte framkallat av träning, enligt sjukgymnasten, och det är helt random hur det kommer att påverka av den ytterligare tunga rehabperiod som jag nu går in i innan jag får börja springa igen om en månad.
Så nu är det bara att hålla tummarna. Rehaben kör jag hårt på men utöver det är det viktigare att läka ihop käften. Snart väntar viktigare uppdrag än min träning, även om jag alltid ser till att skapa mig tid för denna. Jag återkommer om ett par veckor med vad jag ska hitta på.
Givetvis återkommer jag redan efter innevarande vecka med hur allt har fortlöpt.
Bästa hälsningar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)